Under de första veckorna kunde jag spendera timmar åt att bläddra genom bilder. Bilder av den vackra drömvärld jag levt i, fyllda av minnen. Fyllda av vänskap, skratt och hjärtslagsgalopp. För varje ny bild, högg det till inuti. Att lämna det livet, den platsen och de människorna resulterade i en främmande hjärtesorg.

Fortfarande saknar jag. Fortfarande värker hela kroppen av längtan. Men inte som förut, för precis som alla sorger kommer även denna blåsa förbi. Istället för med smärtande saknad, kommer jag tids nog kunna bläddra genom bilderna med ett leende. Den huggande känslan inombords, kommer ersättas av värme inför de där vackra minnena.

Tids nog, men inte ikväll. Min ömmande feberkropp, tycks vara svagare än vanligt för nostalgins virvlande stormar, och jag längtar tillbaka, på samma sätt som jag gjorde då jag först lämnade Paris.

Jag saknar min charmiga, skeva lilla lägenhet, men den vackra utsikten över takknopparna i Marais. Jag saknar att kunna bota sömnlösheten med nattpromenader längs Seine, att mota bort sömnen med sena nätter hos Simon, eller att dansa som en vildkatt på den vackra båten. Jag saknar att vara anonym och egen, att vara fri utan bagage eller forna stormar. Jag saknar att kämpa, för att förstå det vackra språket, att gå vilse genom ljumma nätter. Jag saknar att låta murar rasa, att hångla i ösregn till ljudet av mullrande åska. Jag saknar att promenera hem i soluppgången, på skeva gator.

Jag saknar mitt Paris, och allt som rymdes inom stadens portar.