July 25, 2011
110725

"I samma stund jag hörde din hesa stämma på andra sidan, brast någonting inombords. För en millisekund vandrade jag längs de skeva gatorna på nytt, för en millisekund kände jag de där tunga regndropparna mot min hud. För en liten stund var jag utom räckhåll för verklighetens giriga händer.

Vi pratade för ett tag. Om vardagen, om två liv som utspelar sig i två helt skilda världar. Du frågade om min storm, jag frågade om din. Om det fortfarande smärtade. Och för en stund skrattade vi åt stormen vi delade.

Jag visste att det bara var för att undvika det som egentligen behövde sägas. Det jag inombords vetat hela tiden, ända sedan den där morgonen du lämnade min lägenhet. Det jag vetat, men vägrat erkänna för att undvika slutet av den tiden. Det livet.

Du trevade, famlade efter orden.

Men du behövde dem aldrig. Jag sa dem åt dig.

”Du kommer inte.”

Och där, greppade verkligheten mig igen.

Mitt Paris finns inte mer. Det enda som återstår är falnande minnen och kantstötta fotografin.”

July 12, 2011
"Plötsligt vaknade jag en morgon, och åtta månader hade gått. Plötsligt vaknade i den där stenhårda sängen för sista gången. Lägenheten var naken. Allt som tidigare gjort den till min var nu nerpackat i väskor.
Jag lyfte din vilande arm från min nakna ryggtavla, så ljudlöst, så varsamt jag kunde. För sista gången vilade jag mig mot fönsterbrädet, för att se ut över de skeva takknopparna. För sista gången tände jag en cigarett, och bara lyssnade till staden.
Det var tyst. För första gången sedan jag kom var Paris knäpptyst sånär som på det porlande sommarregnet. Till och med himlen grät.
Jag kände din hand runt min ankel. De välbekanta, obehagliga ilningarna rusar genom kroppen. Du brydde dig inte om mina fobier, du bara tvingade mig att tämja dem.
”Gråter du ännu?” frågade du med en röst, sprucken av sömn och sena nätter.
 ”Inte ännu” viskade jag tyst till svar. Men jag kände dem komma, tårarna var på väg och när de väl skulle bränna mot mina ögonlock viste jag att det skulle vara omöjligt att stoppa dem.
Vi satt tysta en lång stund. Det fanns ingenting att säga som inte redan var sagt. När du till slut reste dig för att gå, tog du mitt ansikte i dina händer. Du log när du såg mina ögon fyllas av salta tårar.
Du sa aldrig hej då. Du sa bara ‘Vi ses i Sverige’, och kysste mig en sista gång.”
 

"Plötsligt vaknade jag en morgon, och åtta månader hade gått. Plötsligt vaknade i den där stenhårda sängen för sista gången. Lägenheten var naken. Allt som tidigare gjort den till min var nu nerpackat i väskor.

Jag lyfte din vilande arm från min nakna ryggtavla, så ljudlöst, så varsamt jag kunde. För sista gången vilade jag mig mot fönsterbrädet, för att se ut över de skeva takknopparna. För sista gången tände jag en cigarett, och bara lyssnade till staden.

Det var tyst. För första gången sedan jag kom var Paris knäpptyst sånär som på det porlande sommarregnet. Till och med himlen grät.

Jag kände din hand runt min ankel. De välbekanta, obehagliga ilningarna rusar genom kroppen. Du brydde dig inte om mina fobier, du bara tvingade mig att tämja dem.

”Gråter du ännu?” frågade du med en röst, sprucken av sömn och sena nätter.

 ”Inte ännu” viskade jag tyst till svar. Men jag kände dem komma, tårarna var på väg och när de väl skulle bränna mot mina ögonlock viste jag att det skulle vara omöjligt att stoppa dem.

Vi satt tysta en lång stund. Det fanns ingenting att säga som inte redan var sagt. När du till slut reste dig för att gå, tog du mitt ansikte i dina händer. Du log när du såg mina ögon fyllas av salta tårar.

Du sa aldrig hej då. Du sa bara ‘Vi ses i Sverige’, och kysste mig en sista gång.”

 

July 10, 2011
100711

Under de första veckorna kunde jag spendera timmar åt att bläddra genom bilder. Bilder av den vackra drömvärld jag levt i, fyllda av minnen. Fyllda av vänskap, skratt och hjärtslagsgalopp. För varje ny bild, högg det till inuti. Att lämna det livet, den platsen och de människorna resulterade i en främmande hjärtesorg.

Fortfarande saknar jag. Fortfarande värker hela kroppen av längtan. Men inte som förut, för precis som alla sorger kommer även denna blåsa förbi. Istället för med smärtande saknad, kommer jag tids nog kunna bläddra genom bilderna med ett leende. Den huggande känslan inombords, kommer ersättas av värme inför de där vackra minnena.

Tids nog, men inte ikväll. Min ömmande feberkropp, tycks vara svagare än vanligt för nostalgins virvlande stormar, och jag längtar tillbaka, på samma sätt som jag gjorde då jag först lämnade Paris.

Jag saknar min charmiga, skeva lilla lägenhet, men den vackra utsikten över takknopparna i Marais. Jag saknar att kunna bota sömnlösheten med nattpromenader längs Seine, att mota bort sömnen med sena nätter hos Simon, eller att dansa som en vildkatt på den vackra båten. Jag saknar att vara anonym och egen, att vara fri utan bagage eller forna stormar. Jag saknar att kämpa, för att förstå det vackra språket, att gå vilse genom ljumma nätter. Jag saknar att låta murar rasa, att hångla i ösregn till ljudet av mullrande åska. Jag saknar att promenera hem i soluppgången, på skeva gator.

Jag saknar mitt Paris, och allt som rymdes inom stadens portar.

June 27, 2011
"Heartache is good for you, it means you’re still alive"

June 22, 2011
"A night of hard drinks and smooth legs."

June 20, 2011

June 20, 2011

June 20, 2011

June 20, 2011

June 20, 2011

Liked posts on Tumblr: More liked posts »